Jag inser att vi var ganska lika du och jag. Eller är kanske man säger? Vad säger man egentligen? Du finns ju inte längre men det gör ju jag. Äsch, jag har ingen aning.
När mormor berättade idag att du var mycket envis, och att du kunde säga saker utan att tänka dig för och att allt kunde bli ganska fel p.g.a detta, men att du alltid var en mycket glad människa. Så kom jag på att shit, jag är grymt lika min mamma. Jag har haft stora problem i livet för att jag inte tänkt mig för innan jag gjort saker och folk kan bli ganska trötta på mig för att jag är sån. Men jag är för övrigt en väldigt glad person. Jag försöker iallafall. Jag försöker visa motsatsen av mig själv. Genom att vara stark och envis.
Mormor berättade också att du inte ville visa att du var svag. Att du skulle göra allt själv trots att du inte borde anstränga dig. Du skulle tvätta, städa, hålla fint, klä på dig själv och fixa dina mediciner själv. Allt detta gjorde att du inte orkade kämpa när de väl behövdes. Du hann bara ligga på sjukhuset i 6 dagar innan du gav upp. Om du inte varit så envis och låtit folk tagit hand om dig så kanske, jag säger bara kanske du hade orkat kämpa in i det sista. Det behöver ju inte vara så, men vem vet.
Och du pappa, jag har fått reda på något jag inte visste om. Jag förstår nu hur mycket du verkligen älskade mamma och jag förstår inte hur du klarade både dig och oss hur detta. Jag fick veta att innan jag fanns så gjorde ni slut, du och mamma. Och mamma ville verkligen inte veta av dig mer. Men du gav inte upp, du var alltid där och lät  henne aldrig vara ifred. Och det lönade sig ju till slut. Jag vet inte om hon inte orkade med ditt eviga tjat eller om hon insåg att hon behövde och älskade dig. Hoppas på det sista iallafall. Sen kom vi till och vi blev en familj..
Under dom där sista dagarna i ditt liv när du låg på sjukhuset så fick jag också reda på attpappa hade sagt till mamma att: "när allt det härär lver, då ska vi gifta oss du och jag!" Då fick jag verkligen tårar i ögonen, ni älskade verkligen varandra och vafan skulle de sluta såhär för? Vad har dom både gjort för att förtjäna det? Det är hemskt. Helt overkligt och ofattbart. Ett helvete helt enkelt.
Jag skulle göra vad som helst, vad som helst för att lära känna dig mamma, eller annika stark eller vem du nu är. Och mormor, utan dig vet jag inte vad jag hade gjort. Jag ska verkligen utnyttja att jag har dig och alla stunder med dig mycket mer. Vem vet, du kanske inte har långt kvar och jag tänker inte sitta där på din begravning och känna att jag kunde varit där mycket mer. Fast nu ska vi inte tänka så.. Men ändå..
Så därför, lev varje dag som om det vore den sista!