Jag vet inte hur många gånger jag ska behöva säga det, men jag är inte perfekt och jag kommer nog aldrig att bli det heller. Bara så du vet det. Det är någonting du helt enkelt får lära dig att leva med, alla är inte lika bra som du och speciellt inte jag. Det är okej när ni glömmer saker, men när jag gör det då var det sista gången jag ens fick chansen att komma ihåg. Det är svårt att försöka bevisa att man klarar av någonting om man aldrig ens får en chans till det.
Ibland önskar jag att jag hade en, iallafall en förälder som verkligen förstår hur det är att vara tonåring. Det är fan inte lätt, och ni gör det så mycket svårare. Jag har aldrig riktigt fått känslan av att ni bryr er eller att ni förstår mig överhuvudtaget. Det är jobbigt, riktigt jobbigt. För det här är bara början..