I natt drömde jag den värsta mardrömmen någonsin. Jag drömde att jag blev lämnad kvar, helt ensam. Och meningen var att jag skulle vara ensam, för jag dog liksom aldrig. När jag sprang för mitt liv minns jag att jag samtidigt tänkte; vart ska jag nu bo? Och med vem? Den del av familj jag hade kvar, den delen mördade ni. Varför? Vad hade jag gjort för att förtjäna det? Det bästa, eller iallafall det enda bra med drömmen var att jag fick gråta ut allt jag hade inom mig i din famn. Fan så skönt det var, frågan är bara varför det endast sker i drömmar. Då förstod jag att du verkligen finns där, trots att det bara var en dröm. Men den fick mig att inse hur mycket jag verkligen betyder för dig, och resten av er.
Den här dagen känns som mer än förstörde innan den ens har börjat. Jag tänker inte låta något annat en kvällens planer göra dagen bättre. Tack och lov för att musikens värld finns. HEJDÅ!