Alla tror säkert att jag är en helt vanlig tjej, som bor med en helt vanlig familj, i ett helt vanligt hus, i en helt vanlig ort, att jag lever ett helt normalt liv och att ingenting speciellt har hänt mig. Men det är faktiskt inte som det alltid kan se ut. För 8 år sen i januari, så hände det oförståliga. Min käraste käraste mor, Annika Stark dog i börstcancer.. Dom första 7 åren så förstod jag inte hur mycket jag saknar henne och hur mycket hon egentligen betyder för mig. Jag är som alla andra tjejer i min ålder, jag behöver en mamma. Någon som man pratar med när man har problem med alla dessa killar, med vänner, med skolan och med allt annat som vi tjejer går igenom i dessa tider. Jag ligger här och tänker på om mitt liv skulle se mycket annorlunda ut om jag hade haft dig här, och du hade funnits på riktgit vid min sida och inte lämnat oss. Jag har aldrig riktgit upplevt det där med att ha en riktig familj. En pappa som är som ens livvakt och alltid skyddar en. En mamma som är den som alltid förstår och alltid finns där i alla lägen. Som finns där när man vill gråta ut. Jag skulle kunna ge vad som helst för att få uppleva det en endaste gång i mitt liv, jag vill verkligen känna den känslan. Den går nog inte att beskrivas utan den måste upplevas.
Idag så insåg jag att jag är en mycket känslig person. Iprincip vad som helst skulle kunna få mig att börja gråta om jag tänker efter. Och idag på sisa lektionen fick jag en känsla av att jag bara ville gråta, gråta ut ut ut! Men klart man inte kan sätta sig mitt på en lektion i gymnasiet och bara stor gråta. Jag sa idag något som jag aldrig trodde att jag skulle våga erkänna inför helt nya människor. Jag sa att jag skulle vilja ta en fika med min mamma, för att hon dog när jag var sju. Jag vill att folk ska veta om vad jag har varit med om utan att jag egentligen ska behöva säga det till dom. Jag säger det inte för att folk ska tycka synd om mig utan för att jag ska slippa stå där i jobbiga lägen och förklara varför jag är som jag är.
Jag vill verkligen tacka dig för att du förstår mig och för att du vågar prata och berätta för mig vad just du varit med om, det blir så mycket lättare att förstå människor då och känna att man har flera människor som man kan prata med som förstår en. Jag ser upp till dig som klarat dig igenom allt och för att du orkar stå på dina egna ben. Jag skulle aldrig kunna gissa din historia och jag är glad att du gett mig tillit till detta. Tack madeleine, jag finns här för dig! <3

Jag älskar dig, Annika Stark! Du kommer alltid finnas i mitt hjärta och jag skäms över att säga att du aldrig riktigt hann bli som en mor för mig och jag tycker det är jätte tråkigt att jag inte ens fick chansen att lära känna dig. Så därför, till alla er som har en mamma vid liv: Ta vara på varenda stund tillsammans med henne, hon kommer inte alltid att finns där så verkligen ta vara på det för de ångrar jag att jag inte hann göra. Jag har så mycket så mycket som jag skulle vilja säga till dig, så mycket som har hänt i mittliv sen du försvann och som jag skulle vilja visa för dig. Jag hoppas du är stolt över mig och att du finns kvar någonstans för jag tänker tro på ett liv efter döden, för jag vill uppleva ett liv tillsammans med dig! <3