Jag känner att just nu är livet helt underbart!
Verkligen, på riktigt. Visst finns det alltid saker man saknar och vill ha, men som att jag an göra något åt det just nu? Nej, så därför tycker jag att livet är jävligt bra just nu.
Det enda som skrämmer mig är att jag håller på att förlora min familj och mitt tidigare liv. Det vill jag inte, det får inte hända. Bara för att vi är en ny familj så kan man inte bara glömma bort och skita i den gamla. Det ska bli otroligt kul och spännande att flytta och liksom börja om på nytt eller vad man ska säga. Det ska bli kul att få inreda ett helt nytt rum och känna att fan va fint vi har det. Inte för att det är något fel på det här, men jag tror säkert att ni förstår vad jag menar..
Ni tänker inte på att det här håller på att ske, att ni håller på att radera mitt tidigare liv. Jag har hela mitt liv här, dom få minnen jag har kvar av dig finns här och ingen annan stans. Jag vill inte lämna det, jag vill ha det med mig hela livet.. Här om dagen fick jag frågan:
Vad minns du av henne?
Hmm.. Vad minns jag egentligen, jag blir ledsen. Jag minns ingenting, jo en sak. Jag minns när du, jag och jesper var hemma en dag och jesper höll på att sätta en fem kronan i halsen. Jag minns att ni stod vid kylskåpet och att paniken tog över inom mig, jag bara stod där. Men du, fy fan vad jag ser upp till dig. Hur modig du är. Du stoppade ner fingrarna i halsen på honom så det såg ut som han skulle kvävas. Men hade du inte gjort det så hade jag förlorat honom också.
Det är det enda jag kommer ihåg av dig. Visst minns man lite små grejer när man kollar på foton och sånt, men det är inte samma sak. Jag minns dig inte längre och det är hemskt.